1 april

För ett tag sedan hände något av det värsta i modern tid: när The 1975:s konsert i Stockholm redan var utsåld sedan länge framkom det att The Japanese House skulle vara förband. En förödande upptäckt för mig som alltså inte hade köpt en biljett eftersom jag inte kände mig vrålsugen på att se The 1975. Förrän jag läste om förbandet, alltså. För drygt ett år sedan skrev jag om The Japanese Houses första EP i min musikblogg och hon har sedan dess varit en återkommande favorit i öronen. Jag vågar nog påstå att hon, tillsammans med Julien Baker, är det mest intressanta jag funnit i musikväg de senaste åren. Jo, så pass alltså.

Konserten, då. Varför köper jag inte en biljett och går dit? Konserten är ju som sagt utsåld, och med tanke på att The 1975 är ett av de hetaste (ja, jag använde precis ordet "hetaste") banden bland kidsen just nu är det stor efterfrågan på alla andrahandsbiljetter. Sedan är det ju det här med priset. En del andrahandsförsäljare är visserligen normala och säljer till inköpspris, vilket är runt 350 kronor. Men 350 kronor för att se The Japanese House spela några låtar i kanske tjugofem minuter? Tar emot även för mig. För let's face it - jag är ju inte precis där för det andra bandet. 

Sedan är det ju det här med publiken på själva konserten. Med tanke på vilken målgrupp The 1975 har tänker jag mig att publiken består av en massa tolvåringar. Och troligtvis mina elever. Och så ett gäng föräldrar längst bak. The 1975 ser alltså ut så här:

Lite som One Direction, fast indietuffa. Det fattar ni ju att alla kids vill gå på konsert och lyssna på dessa gulliga pojkar. Det jag frågar mig själv just nu är alltså: ska jag betala 350 spänn för att stå längst bak bland föräldrarna och lyssna på några låtar (som visserligen är utomjordiskt bra) i strax över tjugo minuter? Herregud, Amber Bain, varför krånglar du till det så mycket för mig? Gör en vanlig spelning - utan hundratals tonåringar - som normalt folk! Komma så här och ställa till det. Det känns inte helt okej.